En protest mot det reflexmässiga insamlandet av slantar

Hallåda!

Livets Mening är sannolikt inte att samla in mesta möjliga pengar!

I dotterns klass ska det ordnas disco, för att samla in pengar till en utlandsresa i åk 9. Jag får hem ett brev: “Viktigt att veta är att alla föräldrar MÅSTE medverka denna kväll för att se till att alla regler följs.” “Flera föräldrar måste vara med och arrangera, men alla måste delta under kvällen.”
I en annan klass ska föräldrarna vara ordningsvakter på en idrottsgala, för att dra in en slant till förbättring av skolgården. När uppslutningen inte blir som man tänkt sig kommer mail från en medförälder: “Vi har som alla andra familjer hela dagen full med aktiviteter. Men tre timmar kan man väl offra ?!”
I scouterna är det basar för att dra in en slant till verksamheten. “Viktigt att alla lämnar in loppisprylar i lokalen på fredag mellan kl 18-21, och att alla bakar minst tre kakor som tas med till själva basaren lördag kl 10.”
I fotbollsklubben samlar man in pengar för… ja, pengar behövs ju alltid. Om alla bakar minst tre kakor och tar ett pass var i brödståndet på lördag så går det ju behändigt. Det tar ju ingen tid att baka några kakor, och man får ju tänka på barnen. “Många härliga sportsliga hälsningar till er alla…”.

Jag tycker det här är svårt. Det är ju inte det att jag inte bryr mig om mina barn. Det är mera det att de alltför sällsynta gånger när jag har en hel kväll över att vika för ett av barnen så ägnar jag den hellre åt samvaro med själva barnet. Och så är det det att det känns ju jätteunderligt att göra stora upprepade insatser för att ett av barnen ska få åka utomlands med klassen när en sådan resa för resten av familjen över huvudtaget inte är att tänka på. Och så är det det att hela mitt väsen gör uppror mot hur det här konsumtionssamhället snurrar allt snabbare – när jag var barn åkte vi på klassresa till grannstaden, och basar i scouterna fixade vi själva, knåpade och bakade och sålde. Jätteroligt hade vi, inte skulle det ha fallit mig in att mina föräldrar skulle, det var ju vi som var scouter ju!
Men jag har ingen lust att bli indragen i någon hetsig diskussion bland föräldrarna i den här frågan, stå där för mig själv som representant för “dom som inte bryr sig om sina barn”. Inte heller vill jag ju hindra någon annan att ordna basarer om de gärna vill det. Så det bästa jag har lyckats komma på hittills är att helt enkelt hålla mig undan.
Men så, med senaste klassdiscot, kände jag plötsligt att nu var det dags. Nu räcker det. Nu vill jag resa mig upp och säga något.

* * *

Kära medföräldrar!

Nu vill jag skriva något på ett tema som jag länge har känt att jag skulle vilja säga något om. Det handlar om det här “Alla Måste”-tänket, som är så utbrett på vår skola. Alla Måste vara med på discot på fredag. Alla Måste lämna loppisprylar och baka kakor och bygga torgstånd och vara med på idrottsgalor och basarer och loppisar och dessutom tycka att det är kul (eller åtminstone låtsas). Det här är en syn på arbetsinsatser som jag inte kan hålla med om. Hittills har jag bara hållit en väldigt låg profil, men nu känner jag att jag vill säga något om saken, och föreslå ett annat förhållningssätt.

För det första: “alla” har inte samma möjligheter.

Någon är två vuxna, ett barn, farmor, morfar och välavlönat dagjobb. Någon annan är ensamförälder med småbarn, utan socialt nätverk och med lågavlönat kvällsjobb. Man kan inte bara förutsätta att “alla” är där en fredagskväll, eller arrangera saker som förutsätter att “alla” är det. Jag tänker mig att bästa möjliga får vi till genom att kärleksfullt acceptera att så ser världen ut, det är inte lika för alla. Glädjas åt de resurser som finns. Och med förtroende låta var och en själv avgöra vad som är möjligt och rimligt.

Jag har själv ett antal år varit en sådan lågavlönad ensamförälder. När jag började på mitt jobb i vården, och tog upp frågan om kvälls- och helgjobb när man inte har någon annan som tar hand om barnen, sade personalhandläggaren: “Du ska vara beredd att jobba långa helger och kvällar, ditt privatliv kan vi naturligtvis inte ta någon hänsyn till.” Till all tur tänkte min chef på ett annat sätt.
För en ensamförälder är stora delar av livet fyllt med personer i olika sektorer som inte kan FÖRSTÅ att man inte befinner sig just där just då – på jobbet, hemma, på föräldramötet, på fotbollsträningen, hos tandläkaren, på scoutbasaren, på skoldiscot.
Innan jag skilde mig antog jag att det måste finnas något slags hemligt knep som alla känner till utom jag, för det där verkar ju inte gå ihop. Nu vet jag att det finns inget hemligt knep – man kan helt enkelt inte vara på flera ställen samtidigt, hur mycket man än “Måste” det. Man får prioritera.
Skoldisco ligger inte överst på min prioriteringslista. Inte heller t.ex. hembakta kakor eller basarprylar till barn som redan har mer saker än de kan hantera. Jag är glad om tiden räcker till sådant som middag, disk och tid att finnas till hands. Ibland prioriterar jag t.o.m. mig själv – att odla min livsglädje, att se till att inte bli en utsliten bitter mamma.

Det här gör jag inte minst för barnens skull. Jag vill genom mitt exempel visa dem att vi människor (när det livsnödvändiga är avklarat) har rätt att ha våra egna gränser, att man inte är skyldig att göra allting som några andra människor tycker att man Måste, att det är vi själva som är ansvariga för att prioritera, styra och forma våra egna liv.

Om det råder ett klimat där man dömer den som av olika skäl inte är där eller gör det just då, då går jag helt enkelt inte dit. Jag vet redan från början att jag inte kommer att kunna vara där varje gång, och jag har upplevt hur man ser snett på den som inte är där. Jag vill inte ses som smitare, det är mycket plågsamt. Skam är oerhört plågsamt. Men det är ingen annan än jag som vet hur det är att leva mitt liv, hur jag ska prioritera för att få ihop det så bra som möjligt (och själv vet jag inte heller, alla gånger…). Alltså går jag inte dit. Då prioriterar jag annat istället, sammanhang där man uppskattar det som är istället för att odla föreställningar om hur det “Måste” vara.

* * *

För det andra: “alla” är inte bra på, eller intresserade av, samma saker – till all tur.

Någon älskar fest och party, någon älskar stillhet och närvaro. Någon är bra på att sy, någon på att snickra, någon på att räkna osv. Jag tror att helheten blir bättre om man istället odlar ett klimat där man (när det livsnödvändiga är avklarat) uppmuntrar var och en att bidra med det man känner att man med glädje vill och kan.
Exempel: Själv avskyr jag fester och stora folksamlingar. Däremot älskar jag natur och friluftsliv. Jag är jättedålig på att t.ex sy tomtar eller sälja grejer, och bra på att massera, sjunga och spela gitarr. Om det var tillåtet att bidra med det man kan och gillar, och accepterat att sätta sina egna gränser, skulle jag med glädje ha bidragit mer genom åren. Som det är nu har jag istället hållit mig undan.

* * *

För det tredje: Det är barnens skola. Min erfarenhet är att barnen är otroligt duktiga på att fixa saker själva.

Men då får de inte – det brukar sägas att barnen får inte fixa och ordna själva för då blir det inte tillräckligt fint/proffsigt… Jag sympatiserar inte med en sådan inriktning. När det inte gäller absoluta livsnödvändigheter tycker jag det är klart bättre, roligare, mer konstruktivt och utvecklande med lite mindre perfekta saker som tillverkats eller fixats av dem det berör och som är fulla av entusiasm för saken.

* * *

För det fjärde: Livet duger faktiskt ganska bra redan som det är!

Det är inte direkt någon katastrof om våra barn “bara” får bo i ett av världens rikaste länder och gå i den här vackra, kreativa skolan. Om vi får till ett disco, härligt. Men om ett disco förutsätter att “alla” är där som ordningsvakter, då kanske inte ett disco är vad vi ska ordna? Om det finns tio istället för femtio föräldrar som tycker det är kul att sälja grejer på basar, då kanske vi ska ha en basar istället för fem? Vi har redan idag en jättefin skolgård, vi kanske helt enkelt kunde stanna upp och glädjas åt den istället för att ständigt jaga nya förbättringar?

* * *

Mitt liv som ensamförälder har lärt mig mycket om konsten att hitta skönheten i det som är. Den som inte har råd med t.ex. utlandsresor får stanna hemma. Men det betyder faktiskt inte att livet med automatik blir fattigare. Hemma finns det massor av härliga saker att uppleva. Det är roligt och kreativt att engagera sin fantasi och uppfinningsrikedom i att hitta på bra saker inom de ramar som finns. Ofta händer det oväntade, roliga, vackra, rörande små underverk, just därför att det är som det är. Det är en utmaning för oss nutidsvästerlänningar, att öva oss i konsten att älska livet som det är istället för att odla föreställningen att saker Måste vara si och så och inte borde vara som de är.

* * *

Summa summarum skulle jag alltså vilja föreslå:

1) att vi accepterar varandras gränser: att vi odlar ett klimat där det är OK att vi bidrar olika mycket, med olika saker. Att den som (för ögonblicket) har mycket gläds åt att faktiskt ha mycket, att av Livet ha fått möjligheten att ge lite mer. Och att den som (för ögonblicket) har lite gläds åt att andra möjliggör saker som annars inte hade varit möjligt.

2) att vi uppskattar varandras styrkor: att vi uppmuntrar och tillåter varandra att bidra med det var och en kan och/eller är bra på. På så sätt får vi med stor sannolikhet se bidrag vi annars inte skulle ha sett.

3) att vi odlar förnöjsamhet: att vi avstår från att arrangera saker som förutsätter resurser som inte finns. Livet är faktiskt helt fantastiskt redan som det är, med eller utan disco!

goa hälsningar

Jannika