Detta är det framväxande manuset till en bok som jag håller på och skriver. Jag vill dela med mig av tankar, vardagsberättelser och fungerande lösningar som jag kommit på under mina nästan tjugo år som mamma.
Jag vill skriva den bok som jag genom åren letat efter med ljus och lykta men inte hittat: En bok skriven av en alldeles vanlig felbar förälder, om hur svårt det på riktigt är.
En bok som inspirerar och ger hopp – kan hon så kan jag. Som visar på möjligheter trots all mänsklig brustenhet och begränsning. Inte för att det är lätt som en plätt eller bara att si och så, utan en bok om skönheten i själva försökandet, igen och igen, dag efter dag, år efter år. Som synliggör det storverk det fakltiskt är att föräldra en människa till vuxenhet.

* * *

På psykologlinjen läste jag om allt som barn behöver för att växa upp till fungerande kärleksfulla vuxna. Jag räckte upp handen och frågade: Men om man nu inte har fått allt det där då? Då talade läraren om missbruk, missanpassning, suicid, upprepningstvång, socialt arv, mönster som förs vidare…
I denna ström av elände och olycklighet räckte jag upp handen igen: Men så är det väl inte alltid? (Det vet jag nämligen, av egen erfarenhet, att det inte alltid är.) Ja, då finns det ju några oförklarliga undantag, maskrosbarnen, som klarar sig ändå. Man vet inte så mycket om varför.

Jaha. Så då vet vi det. Att det är Helt Normalt om det skiter sig i mitt liv. Och vad ska jag med en sådan kunskap? Vad ska den användas till? Vem blir gladare av den?

Faktiskt, vet ni, så är jag totalt ointresserad av sådan kunskap! Jag är inte ett dugg intresserad av huruvida det kan anses Statisktiskt Normalt att det skiter sig i mitt liv. Det jag är intresserad av är detta: Vad kan jag, eller andra människor, göra för att öka chansen att det istället går bra? För mig, för mina barn, för mänskligheten. Vad kan en människa göra bättre? De människor som har hittat bättre sätt, vad har de hittat? Det är det jag är intresserad av. Och av att sedan praktisera det.

* * *

Som maskrosbarn har jag, på gott och ont, haft livsuppgiften att fostra mina barn utan att ha den blekaste aning om hur Man Gör. Tre fullkomligt underbara nya små människor, det ljuvligaste, vackraste och viktigaste som någonsin hänt mig. Med en sådan gåva har jag gett mig den på att engagera precis allt jag har av kraft, kreativitet, konstruktivt tänkande och kärlek i att, mitt i all min mänskliga begränsning, försöka skapa det bästa mammaskap jag kan hitta på.
Om jag, när jag dör, inte har åstadkommit någonting annat än att bryta de sorgliga mönster som följt min släkt i generationer, då ska jag dö stolt som en tupp höna.

Att veta en massa om hur man inte vill göra ger emellertid inte automatiskt några ledtrådar till hur man ska göra istället. Det är där som all den här kraften, kreativiteten och det har kommit till användning.
Om man inte Vet så får man prova sig fram. Om man inte har en aning om vad man borde göra så får man hitta på nåt. För möjligheten att inte göra någonting alls existerar liksom inte – att avstå från att välja är också att välja.
Och sen har jag försökt att ödmjukt lyssna in hur det blev. Beredd att erkänna när det inte blev så bra. Beredd att göra bättre nästa gång. Men också beredd att ta till mig att det här sättet fungerar faktiskt riktigt bra, åtminstone för mig och för just det här barnet.
Det är som ett ständigt pågående utvecklingsarbete: Detta är det bästa jag lyckats komma på hittills, så just nu gör vi såhär. Om någon har en bättre idé lyssnar jag gärna, men sålänge ingen har det så gör vi såhär, oavsett vad någon tycker om det. Livet måste fungera.
Och vilken fröjd i solens sken när man sedan kommer på nåt Ännu Bättre! Den som inte vet hur Man Gör, som inte har en massa föreställningar om hur det Måste vara och Alltid har varit, den har också friheten att glädjas åt en bättre idé, att utan skrupler byta till ett bättre sätt så fort man har kommit på ett.

Och om man håller på sådär i tjugo år, och konsekvent byter till bättre sätt så fort man kommer på ett, då blir det till slut rätt mycket som fungerar rätt bra. Om det, och om vägen dit, vill jag berätta.