Edward

Idag sade en person till mig såhär:
“Man måste ha ett gott självförtroende”.

Jag tycker inte om sådana påbud. Jag antar att hon menade att om man ska komma någonstans här i världen, om man ska våga vara den man på riktigt är, ta sin plats i anspråk, ta för sig av sina möjligheter, då är den första förutsättningen att man har ett gott självförtroende.
Jaha. Men jag har inget gott självfötroende. Jag har tvärtom hela mitt liv brottats med ett jättestort flaxande hjärnspöke som i tid och otid talat om för mig att jag inte duger. Att jag är dum, ful, tråkig och inkompetent. Att jag inte borde göra det jag gör, inte vilja det jag vill, inte känna det jag känner.
Om du inte har något sådant hjärnspöke så är det bara att gratulera. Men skulle du ändå ha ett så vill jag med det här kapitlet slå fast att Man Måste inte alls ha ett gott självförtroende. Också vi som inte har det kan, med lite värme och vänlighet, leva ändå!

Det inre tjattret

I mitt inre finns en underlig röst som förmedlar underliga föreställningar och föreskrifter om underliga saker. Här är några exempel: Flickor ska inte vara smarta (som jag) utan söta (som min syster). Alla andra kan det här bättre än jag. Ingen i världen kan tycka om en sån som mig. Det här kommer aldrig att gå, det är löjligt att ens försöka. Riktiga Mammor är alltid konsekventa och har alltid näringsriktiga middagar klara i tid. Riktiga Mammors barn har lärt sig goda städrutiner och skulle aldrig klaga på maten. Man får inte ha hängbröst och veck under magen.
När jag är på jobb talar rösten om för mig att jag borde ha varit hemma och lagat middag. När jag är hemma och lagar middag talar den om att jag borde ha varit på föräldramöte. Och när jag någon gång lägger mig och löser korsord, eller ännu värre klär mig fin och går ut för att ha kul, då löper den amok och tjattrar så att det knappt går att urskilja det kuliga för allt tjatter.

Det är märkligt. Det är klart att jag fattar att den där rösten inte sitter inne med den Objektiva Sanningen om Livet. Jag vet att jag inte är den enda trebarnsmamman i världshistorien med ett veck under magen. (Kanske det, men då Måste Man träna!) Jag vet att det rent objektivt inte är möjligt att vara på två ställen samtidigt. (Just det! Det skulle du ha tänkt på innan du skaffade tre barn och sedan skiljde dig!) Ändå har den haft en makt över mig som jag inte riktigt kan förklara. Jag önskar jag kunde säga att det inte varit så, men så har det varit. Hur jag än försökt.
För försökt, det har jag gjort. Som jag har försökt! Man ska såklart inte ge efter för den här rösten utan vidare. Såklart jag inte gjorde!

Exempel: En morgon vid frukostbordet. Jag hade som vanligt plockat fram smörgås.
Treåringen sade: Jag vill ha cornflakes.
Jag sade: Nej, nu är det smörgås.
Snyggt, eller hur. Tydligt, konsekvent, förnuftigt. En utomstående betraktare skulle lätt ha kunnat få för sig att jag precis vet vad jag sysslar med. Men inne i mitt huvud fortsatte debatten:
- Vaddå, varför skulle inte ungen kunna få cornflakes?
- Det är nyttigare med smörgås.
- Nyttigare? Hur vet du det?
- Det vet jag inte.
- Nej, just det.
- Men alla säger att cornflakes inte är särskilt nyttigt.
- Majs är väl nyttigt? Och här står det att det är en fullvärdig frukost.
- Det är väl klart att det står så på cornflakespaketet. Det kan man inte lita på.
- Jaha, så vad ska du lita på då?
- Det vet jag inte, jag försöker bara göra mitt bästa.
- Och mjölk är ju jättenyttigt.
- Ja. Fast det får hon ju till smörgåsen.
- Så varför kan hon inte få det på cornflakes då?
- Cornflakes är dyrare.
- Hur mycket dyrare kan det vara?
- Det vet jag inte.
- Nej, just det. Och det står ju ett paket cornflakes i skåpet. Varför gör det det då, om det nu är så dyrt?
…
Sådär höll jag på, långt efter det att barnet ifråga med gott humör ätit upp sin smörgås och gått från bordet.

Skam

Fast det där kan jag ju inte berätta om, såklart. Herregud, folk skulle ju tro att jag inte var klok. Man Måste vara Konsekvent och inte vela hit och dit.
När Alla Vet att det Måste Vara på ett visst sätt, och jag själv vet att i mitt liv är det inte så, då händer något. Det uppstår en Tystnad. En förljugenhet. Man snickrar till en fasad, och den man på riktigt är förpassas till något slags skuggtillvaro i det fördolda, till skam och osynlighet. Man döljer sig. Man berättar inte hur det är. Man hoppas att andra ska tro att det är som det borde vara. Och man skäms. Skäms för hur det är, skäms för osanningen, skäms till och med för själva skammen, som ju inte heller är som den borde vara – Man Måste ju ha ett gott självförtroende, nämligen.

Många människor kallar den här rösten för “sin Inre Domare”. Jag provade det. Min Inre Domare är en mycket sträng, mycket trångsynt och mycket konservativ domare, men han är åtminstone inte jag. Min Inre Domare tycker såhär, men det tycker inte jag.
Bättre. Fast man känner sig ju lätt lite maktlös ändå. Min Inre Domare tycker att det jag sa var dumt och patetiskt, men det tycker inte jag. Jaha, och vem bryr sig? Min Inre Domare har utdömt skamstraff, “men det tycker inte jag”? En domare är en domare, en rättsapparat är en rättsapparat. “Äsch, det är bara den där gamla domaren som håller på”, kan man ju säga när man sitter där på de anklagades bänk, men det hjälper inte så mycket, i fängelse hamnar man ändå.

Så jag provade med en Inre Försvarsadvokat. Varje gång min Inre Domare uttalade domar över mig kallade jag fram min Försvarsadvokat: Nu räcker det! Objection, Your Honor! Det där har inget stöd i gällande lag!
Det var ganska roligt. Debattens vågor gick heta i mitt huvud, ofta gick jag hem från matbutiken förtjust fnittrande åt de vilda domstolsförhandlingar som pågick i huvudet på mig med anledning av mitt köp av oekologiska ägg, att jag mutat barnen med tuggummi eller att jag glömt ta med tygkassar hemifrån.
Småningom blev Försvarsadvokaten och jag riktigt goda vänner, och pläderingarna lite mer familjära: Rör inte min kompis! Du har ingen rätt att döma henne sådär.

Namnet

Fast fortfarande var det ju lite trist att behöva tillbringa så mycket av min till synes lediga tid i domstol. En stor vändpunkt kom när jag läste i en bok om en kvinna som hade givit den här rösten ett namn: Edward. Jamen jaaaa! Vilken fantastisk idé! Edward! Det är ingen allsmäktig Domare, det är ju bara gamle Edward!
Domaren blev inte glad, såklart. Han försökte med:
- Du kan ju inte ta efter andra människors idéer sådär rakt av, det är osjälvständigt, okreativt, kan du inte tänka ut någonting själv…
- Jo, det kan jag, men det måste jag inte! Edward, det är alldeles utmärkt! Det är det fulaste namn jag kan tänka mig och det är ett perfekt namn för det här ändamålet. Om jag vill överta en genial idé så gör jag det, bara.
Till min stora förvåning blev han alldeles tyst. Det är skillnad, om en dom uttalas av en Domare eller om den uttalas av Edward. En Domare är dock en Domare, en funktion, medan Edward är en individ. Precis som jag.

- Nu du, Edward. Från och med nu är det slut på din auktoritet över mig. Från och med nu är jag Du med dig.
-Hur understår du dig…
- Hördu Edward. Du är kanske domare till yrket, men det innebär inte att du är inbjuden att vara högste domare i mitt liv. Du är faktiskt en alldeles vanlig människa, du har varken kompetens, skicklighet eller mandat att döma i mitt liv. När vi möts hädanefter så blir det vanliga människor emellan, inte i din rättssal.
Nu följde en period där Edward och jag inrättade en ny maktbalans. Berövad sin ordförandeklubba och sin svarta domarkappa framstod han plötsligt som så oändligt mycket mindre skrämmande, och jag kunde t.o.m. känna en viss ömhet för honom. När jag stod där i kassan med mitt skrikande barn och Edward hade synpunkter sade jag vänligt men bestämt: tack, Edward, jag hör vad du säger, men vi kan inte ta det just nu, vi får diskutera det senare. När han skyndade till för att tala om att jag inte kunde ha de byxorna till den skjortan sade jag lugnt: Tack för din omtanke, Edward, men du behövs inte här just nu, jag har koll på läget, du kan gå och ta dig en tupplur så länge.
Efter ett par tusen varv på temat hade vi blivit rätt familjära med varandra: Schhh, Edward, det är lugnt, gå och lägg dig du.

Mitt röda hårband

När jag skriver om det såhär så låter det kanske som om det var lätt. Det var det inte. Stundvis har mina civila olydnadskampanjer mot Edward krävt allt jag ägt av mod och själsstyrka. Ofta har det varit till synes små saker som krävt det största civilkuraget. Jag minns en gång som jag, tvärtemot alla mina inre föreskrifter, hade sytt ett fint rött hårband till mig själv av en bit tyg som blev över. (Jag får alltså inte gå i sådant. Jag är ju nämligen ful och tråkig och får inte gå klädd i saker som antyder att jag tror att jag är nåt, det är patetiskt.) Först gick jag med det där hårbandet hemma (barnen märkte ju ingenting, i deras ögon såg det ju bara ut som om jag hade ett hårband i håret). Men så ville jag ha det på mig ute bland folk.
Edward blev alldeles galen. Det bara kan du inte mena, ska du göra dig till ett fullständigt åtlöje, hur skulle det se ut, ett rött hårband, vad ska folk tänka, tror du att du är något slags filmstjärna kanske… Jag försökte säga åt honom att han inte behövdes, att jag hade koll på läget, men det var ju faktiskt inte sant, jag hade inte alls koll på läget, jag hade aldrig i hela mitt liv vågat mig ut med ett sådant där rött hårband förut. (Jag är ju nämligen smart, inte söt.)
Men jag hade bestämt mig för att göra det, och jag gjorde det! En kväll som jag skulle gå på ett intressant föredrag i en förening jag var med i tog jag på mig det där röda hårbandet och begav mig iväg hemifrån. Till saken hör alltså att det faktiskt inte var något särskilt med det där hårbandet. Det var inte ens någon röd ros eller stor rosett eller någonting, det var ett alldeles slätt, ganska smalt, rött hårband. I alla andras ögon var det bara ett band som höll mitt hår på plats. Men för mig var det Förmätet. Patetiskt. Jag svettades, skakade, våndades, Edward tjattrade och kacklade så jag knappt kunde höra vad andra människor sade. Inför detta tjatter var jag helt maktlös. Det enda jag kunde göra var att ändå fortsätta att göra det jag gjorde, och acceptera att just såhär svårt är det för mig att våga vara den jag vill vara. Det är ingen slump att jag inte gjort det förut. Kanske är det så att Man Måste ha ett gott självförtroende. Men jag har inte det.

Jag överlevde kvällen. Eller snarare, efter att ha dött av skam ett tiotal gånger under kvällen fann jag mig fortfarande vara vid liv när jag kom hem efteråt. De flesta lade naturligtvis inte alls märke till hårbandet. Några sade: vilket härligt rött hårband! Och någon: var har du köpt det, ett sådant vill jag också ha. Jag antog att de bara var artiga, men det var ju ändå bättre än om de hade himat med ögonen eller generat hade vänt sig bort.
Jag gjorde om det. Igen och igen och igen. Jag var fast besluten att en dag skulle jag kunna gå med ett fint hårband utan att skämmas. En dag skulle jag kunna låtsas att jag var söt, utan att plågas av svettningar och andningsproblem.

Nerveckling

Min bild av Edward har med tiden förändrats. Till en början var det ingen bild alls, eftersom han helt enkelt var identisk med hela verkligheten. Småningom började det finnas en smal kant av annan verklighet runtom den som Edward stod för, aningen av en möjlighet till något annat. Sedan blev han den där Domaren. En ruskig, jättelik figur i svart flaxande kappa, men dock, inte identisk med verkligheten själv. I den stund han fick namnet Edward krympte han ihop till en vanlig människa. Och i takt med mina olydnadskampanjer, när hans reella makt över mig systematiskt underminerades, krympte han alltmer. En vacker dag upptäckte jag plötsligt att han antagit gestalten av ett slags litet troll. Jag blev full i skratt. Vad söt han var! Ruskigt besvärlig, negativ och otrevlig, men ganska gullig. Jag började ta honom i famnen, han fick sitta på mitt knä ibland. Det gick ju inte att skoja och skratta med honom, men han fick nu vara med i alla fall, en del av min inre familj.

Någon berättade om en metod för att sluta lyssna på sin inre domare. Det gick ut på att helt enkelt frysa ut honom. Man skulle låtsas att man inte såg honom, strunta i allt han sade, inte svara på tilltal, tänka sig hans röst som en radio som man gradvis skruvade av ljudet på. Jag har all respekt för denna metod, och om den fungerar för någon annan så är det ju utmärkt. Men jag kände med ens att jag inte ville göra så. Edward är en del av mig, av min historia, av den jag en gång varit, han är med mig. Han och jag har utkämpat väldiga duster med varandra, vi har båda lärt oss nytt och förändrats, han har gett mig tillfälle att verkligen göra klart för mig vad som är viktigt för mig och hur jag vill leva mitt liv, och att utveckla modet och styrkan att faktiskt göra det. Han är en del av min inre familj, på samma sätt som mitt inre barn, min vän försvarsadvokaten, min inre älskare m.fl. Han är som han är. Han kanske inte är ställets lustigaste prick alla gånger, men han har faktiskt också rätt att finnas till, precis som jag!

Party!

Så jag beslöt att ordna ett kalas för honom. Ett kalas för att markera att han är en i familjen. Sådär som man gör för treåringar. De är en del i familjen. Det är OK att de är som de är, men det är naturligtvis inte de som bestämmer. När de trilskas och kastar sig omöjliga, då tar man upp dem i famnen (om det är möjligt, annars väntar man tills de skrikit klart), håller, lyssnar, löser problemet, avleder eller vad som nu behövs. De ska känna sig älskade, sedda och respekterade, men det är inte en trilskande treåring som är bäst lämpad att fatta hushållets avgörande beslut.
Däremot ska de naturligvis firas! Edward har namnsdag den 18 mars, och jag bjöd hem några av mina käraste vänner för att fira denna högtidsdag med mig. Tema för kalaset var allas egen Edward. Tanken var att komma samman och fira att vi lever, att vi är som vi är, med våra styrkor och svagheter, och att det är helt OK. Jag hade en tanke om ett slags femkamp, där den som ville fick hitta på en gren. Man skulle ta nåt som man inte var så värst stolt över att vara, göra eller ha gjort, och omskapa det till en rolig lek att dela med goda vänner, så att Edward skulle få se att det inte är någon katastrof att allt inte alltid blir så himla perfekt.
Bland grenarna (av vilka de flesta stannade på idéstadiet) fanns: Undvikande av Besvärliga Frågor, Vackert Draperi av Obokförda Kvitton, Barnvagnsrally Utan Händer, Kalenderpuzzle och Kast med Jävla Tangentbord.

Min egen gren baserade sig på en händelse som ofta och gärna återberättas av mina barn, den om när mamma blev så arg att hon kastade köttbullar. Det var ju inte så snyggt gjort, och det hade kanske varit bättre att jag inte gjort det, men nu gjorde jag det. (Jag bad naturligtvis om ursäkt och gjorde ny middag efteråt, men Edward har ju sin åsikt klar, och minnet av de där köttbullarna på hallgolvet tycks för evigt ha etsat sig fast på våra näthinnor.) Nu ville jag omskapa skammen kring denna händelse: Vi skulle kasta prick med köttbullar i en hink. Ekologiska köttbullar, i en rendiskad hink på ett nytvättat lakan under ordnade former, så att köttbullarna sedan kunde stekas till kalasmat. Grenen blev en succé, alla gästerna kastade köttbullar med liv och lust, avstånd till hinken fick man bestämma själv och alla vann i tur och ordning, och sedan blev det buffé, med köttbullar, grönsaker, dippsås och hembakt bröd. Hemmet var smyckat med serpentiner och girlanger, alla hade roliga hattar och det var sugrör och papptallrikar med Nalle Puh och Spiderman, precis som på vilket barnkalas som helst. Och det var jätteroligt! Till och med Edward tyckte nästan att det var lite kul att kasta köttbullar i hink. Så kan man ju inte göra, muttrade han, med en antydan till leende i ena mungipan, och alla höll med honom.

Äldsta dottern berättade efteråt om en lite mer konventionell kompis som undrat vad hon haft för sig i helgen. Dottern svarade glatt och spontant, innan hon hann tänka sig för:
- Jag har varit på kalas.
- Kalas? Vad då för kalas?
- Det var namnsdagskalas för Edward.
- Edward, vem är det?
- Det är min morsas inre röst som säger att hon inte duger.
- ???
Lyckligtvis är dottern inte rädd för att vara inte-som-alla-andra, och flickorna fick ett intressant och oväntat samtal.

Gott att leva

Livet går vidare. Nu är Edward en firad treåring, han tultar omkring i mitt huvud, ibland leker han Kung, ibland får han utbrott (som alla treåringar), men numera har han en ganska lugn och trygg mamma som bara väntar tills utbrottet gått över, och så får han en morot att gnaga på tills maten blir klar.

När allt kommer omkring är jag övertygad om att Edward i grunden vill mig väl. Det är vad han har velat hela tiden. Han har velat skydda mig från att göra mig till åtlöje. Han har velat att jag ska vara en bra mamma till mina barn. Han har velat att jag ska bli bättre på det jag inte är så bra på. Det är gott. Han är bara inte världens skickligaste pedagog, och så har han haft helt fel information om verkligheten. Men vi lär oss. Båda två. Ibland när han hetsar upp sig brukar jag vänligt men bestämt förklara för honom att nu kommer jag att göra såhär, men om han har någon bättre idé så lyssnar jag gärna. Någon tipsade om att fråga honom om det finns något annat jag kan göra istället, så att han kan känna sig trygg. Vi provar oss fram, lär nytt, växer. Skrattar, brottas, pucklar loss på varandra.

Du och jag, Edward.
Du och jag, Jannika.

Så. Jag vet inte om Man Måste ha ett gott självförtroende. Men vi som inte har det får helt enkelt försöka leva så gott vi kan ändå. Jag vet liksom inte vad vi annars skulle göra.